Åhåjaj,ja vad dagarna går. Idag var jag på en annan avdelning på äldreboendet där är dom lite mera så dom klarar sej själva,den andra är mera tung för där är dom som inte klarar av sej själv. Tycker det är jätte kul,men jag vet inte om jag klarar av detta. Huvudet vill men inte kroppen, jag vill ju så gärna att det ska fungera. Att man äntligen ska kunna komma tillbaks få ordning på livet och framför allt ekonomin. Så det är ju ett bakslag om man inte orkar med det här. Jag försöker prata med mej själv trycka på den röda knappen och tänka igenom situationen men det är inte lätt. Ska i på rehab möte nu på torsdag så vi får se vad dom säger då. Nu saknar jag verkligen min samtalsterapuet kan jag lova, jag känner mej stark på ett vis men samtidigt är man så sårbar. Ja tankarna dom snurrar, om jag inte kan vara bland dom äldre vart ska jag vara då???? Och varför försvinner inte trötthetten den blir ju bara värre och värre snart vill man inte göra annat än att få sova så man kan vakna och vara pigg. Det är min dröm just nu att få vakna och vara ut sövd för det vet ja då inte hur det känns för det var då evigheter sen, vet inte om jag mins det en gång. Ja från det ena till det andra så var min kusin och hennes son hit och fikade i eftermiddags Så kul när hon är hit hon livar upp så man får då skratta så man tårarna trillar. Nej nu ska jag gå och tvätta mej och sätta på mej pyjamasen och gå ner och kolla på krabbfiske som gubben strir om som ska vara så bra. Tjingeling